Detta är ett gästinlägg av Tjustorparn, vinnaren av Wiki Loves Earth 2024.
För nästan prick ett år sedan, i slutet av september 2023, dök ljudet upp i barrskogen, sii-sii-siih och sedan ett surrande läte, en flock Stjärtmesar landade sådär nära som man bara kan drömma om. Ljudlöst kunde min kamera möta deras tjatter och lekfulla sätt att söka föda. De stannade till i någon minut innan de flög vidare, dessa vita små köttbullsliknande mesar med lång stjärt. Med spänning kunde jag titta i kameran, blev det någon bild av detta möte? Fanns skärpan, ljuset och kompositionen som jag tänkt? Den bild det blev kom med bland de foton jag skickade till årets Wiki Loves Earth.
Det är ungefär på det här sättet så jag brukar fotografera, främst närbilder på växt och djurliv, men även landskapsbilder och gärna i naturreservat, nationalparker eller i Sveriges Biosfärområden. Det är ofta där den biologiska mångfalden känns mest vital. Ibland blir det även porträtt på oss människor i olika sammanhang, gärna bilder som får igång min fantasi, Vad är det som händer hos den eller det jag fotograferar just i fotoögonblicket? Finns det en visuell berättelse där i bilden? Vad ser jag där under ytan? Vad fångar min blick? Känner jag för fotot själv kanske fler hittar sin berättelse där också.
Fast alla utflykter med min kamera är inte så framgångsrika, men oftast väldigt lärorika. För många år sedan fick jag höra att en älgkalv låg död på en plats i Tivedsskogen där örnar fick sig ett skrovmål. Så, kl.02:00 en februarinatt tog jag min dåvarande moped till platsen och la mig under en tät gran. Skulle örnen komma dit? Skulle jag få mitt drömfoto? Några korpar satt nära där när ljuset från soluppgången ökade i styrka. Deras kluckande ljud, som regndroppar, var det som hördes förutom min egna puls. Men inga ljud av flaxande örnar. Kl.10 på förmiddagen gav jag upp och reste mig från mitt gömsle. Samtidigt lyte en Örn cirka 1 km bort från en hög ensam tall. För mig såg det ut som han flög iväg som ett långfinger åt mitt fotoförsök. Min lärdom var att det inte blir alltid som man tänkt eller planerat. Det gäller att ändå försöka, att ha tålamod och att se till att vara ”där ute” där fototillfällen finns.
Rent tekniskt arbetar jag både med digitala Dslr och spegellösa kameror. Innan denna kamerateknik var det analoga kameror som gällde och även framkallning i eget labb i staden Skövde. Eller ”fotolabb”, det var en ombyggd liten dusch i ett kontorskomplex jag jobbade i. På den tiden var jag tidningsfotograf där nätterna användes för framkallning av både färg och svartvita bilder. På sitt sätt spännande och ett noggrannt slit med framkallningsångor som atmosfär. Men jag lärde mig ljussättning, slutartider och skärpa/bokeh på den tiden. Något som är så avgörande för bildens komposition och bildrymd. Det erfarenheten och kunskapen gör att jag alltid använder så mycket manuell inställning som möjligt på de kameror och objektiv jag använder. Viktigt blir det förstås då att ha alla inställningar på plats i min utrustning för att kunna möta det ”nu” som sker, som i mötet med Stjärtmesarna. Det gör att efterbehandlingen av de bilder som tas blir lite lindrigare.
Tjustorparn/Mikael Lundgren