Som liten drömde jag ofta om vad jag skulle arbeta med. Dessa funderingar föddes nog inte direkt, men snarare göddes av en stöttande pappa. En pappa ivrig att se sin dotter nyttja sina förmågor för att bli sitt allra bästa jag. Eller möjligen, för att flytta så långt sin pappa som möjligt för att minska risken att göra honom galen med sin envishet. Oavsett så drömde jag väldigt ofta om mitt professionella liv, vilket jag ärligt kan säga att jag inte titulerade mitt drömmande då. Däremot så var det mig klart vad jag skulle pyssla med. I alla fall efter den korta stund då jag drömt om att bli delfinskötare. Vilket i och för sig inte är så långt ifrån min vision. Jag såg nämligen mitt framtida arbete som en vision. Titeln jag skulle ge mig själv, eller kanske snarare erhålla, har varierat ganska obegränsat.
Ett tag skulle jag bli advokat. Då läste pappa på allt han kom över om yrket för att kunna initiera mig. Sen var det domare, då berättade han innerligt om vad som skulle behövas bli gjort för att jag skulle lyckas på bästa sätt. Sen ville jag jobba på FN och vi tittade på den knutna pistolen i Göteborg och jag fick höra om FN och vad pappa visste om det som arbetsplats. Sen ville jag bli psykolog. Och hittade en folder om detta i min låda hemma i vårt hus. Inget prat. Inte samtal om yrket, om drömmen jag just då närde. Pappa sa att han tröttnat. Att jag ändrar mig så mycket och ofta. Han, med sin möjligen lite aspishjärna, ville veta Vad jag skulle bli. Så han kunde stötta mig i det. Men det visade sig svårt när hans förstfödda ändrade sig stup i kvarten. Och var lika passionerad för alla sina varierade val. Kände samma entusiasm och glädje oavsett var det späckhuggeräddare (inte alls inspirerat av Rädda Willy) eller hon som byggde barnhem i Rumänien (efter att min första egna lånade bok från bibblan handlat om Rumäniens gatbarn). Jag tror att pappa, och framförallt jag, bättre idag förstår varför min titel var mindre viktig än önskan att förändra samhället till det bättre. Titeln var bara det påklistrade, en del av det sociala spelet för att folk enkelt skulle kunna kategorisera en i sina inre boxar.
Oavsett vilken titel jag under dagen berättade för pappa att jag ämnade erhålla, var en sak väldigt tidigt klar. Jag ville vara på ett ställe där jag gjorde skillnad, och där jag trivdes. Jag har på något outgrundligt sätt växt upp med idén att man kan, och ska, trivas där man är och arbetar. Vilket under mina mer extrema perioder ledde mig till att ta mig den jag tyckte självklara rätten att lämna lektioner eller andra event när jag inte fann dem tillräckligt stimulerande, givande och viktiga i ett större perspektiv. Ni kan nu kanske, vilket egentligen är ämnet för en helt annan dialog, se att detta berett mig ganska många problem och onödiga situationer. Jag har dock vidhållit att jag ska trivas, och må bra, på det ställe där jag spenderar mestadels av min tid. Vilket jag nu, för första gången utanför utbildning, lyckats med. Det är dock mindre jag som lyckats, och mer andra som fått mig att uppleva detta. Det är inte något jag lyckats med, snarare är det något vilket jag är oerhört tacksam över.
Under en period, när jag försökte normalisera mig som mest, vilket ju i sig är oklart då det vilket är normalt skiljer sig markant beroende på vem man frågar,gjorde jag dock mitt allra tappraste försök. Jag pratade om vädret, diskuterade lunchlådan, berättade om helgens bestyr och klagade lite sådär allmänt på saker och ting. För att ingen skulle tro att man kanske tyckte att livet var ganska toppenroligt ändå. Men framförallt ville jag försöka maskera mina tankegångar genom att tvinga mig att tänka lunchlåda, väder och tv-program. Lite som en loop gick det i mitt huvud, lunchlåda-väder-tvprogram. Under ett halvår på en arbetsplats pågick detta. Samtidigt som jag blev matad uppgifter en begåvad bonobo hade kunnat lösa. Efter några månader började jag se att jag höll på att bli knäpp. För jag hade inte lyckats. Jag tänkte fortfarande inte på vädret, jag funderade inte speciellt mycket på matlådan och jag hade aldrig tänkt i kontexten ’helgens bestyr’ eller funderat på hur det skulle gå i Bonde söker fru. Så jag hade misslyckats totalt. De tankar vilka var mina och som upptog mestadels av min tid hade jag förvisso lyckats dölja och maskera men de hade då, som av hämnd, istället växt så stora inom mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen med dem.
Jag började för en liten stund tro att detta var jobb. Detta var arbetslivet. Där jag skulle bli världsbäst på att också klaga lite på min tillvaro, inte ha för många idéer för det blir jobbigt, inte prata om personliga saker för det är ju en arbetsplats, och framförallt, inte hålla på och ta en jäkla massa plats. Jag vägrade och flydde än ett år in i den för mig älskade akademiska världen. Där blev jag given tilltro, och framförallt frihet. Denna fantastiska frihet. Friheten att tänka stort, tänka mycket och tänka djupt. Det var inte bara okej, utan uppskattat.
Sen kom praktik. Praktik på Wikimedia Sverige. Vilket jag hade tämligen få förväntningar på. Mest för att jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig. Jag träffade kort Jan & Holger fredagen innan jag skulle börja och tyckte nog egentligen inte att det redde ut speciellt många frågetecken. Men den resa som började för sex veckor sedan har lett mig till att räta ut många frågetecken, fast också att lyckas skapa många fler. Många fler för att jag är tillåten att fundera, att visionera, att ha idéer och tänka. För detta är jag oerhört tacksam. Jag kan knappt sätta det på print, denna tacksamhet, men den är stor, stor för att det inte bara är tillåtet, utan för att det uppskattas. Uppskattas med idéer och visioner.
Det här är stort för mig. Jag är varje dag en del av något större. En droppe i ett hav som tillsammans strävar efter att realisera en vision. Vilket betyder att jag är ingen, jag är bara en droppe, men detta ingen ger mig kraft. Mitt liv som sådant är tämligen kort, litet och begränsat. Att jag då fått möjligheten att under denna lilla tid här kunna bidra till något större som främjar fler än bara mig, är en gåva.
Jag kan väldigt snabbt räkna de dagar (två) då jag inte varit lika pigg. Mest för att jag varit ovän med Scribus, och inte känt samma starka entusiasm när jag cyklat till kontoret. Men att av trettio dagar ha känt två då jag inte cyklat med samma intensitet och glädje är för mig ett oerhört gott betyg. Ett betyg på intet sätt till mig, nej det är ett betyg till Er. Och ett stort tack. Ett tack för er tillit, ert givande av frihet, ert stöttande och er entusiasm. Ni får mig verkligen att känna mig som den där droppen i havet, som en del i något större.
Nu sitter jag på väg till Indien. Ganska lugn och inte direkt uppjagad eller full av förväntan. Det brukar ändå inte komma förrän landning. Snarare är det så, vilket kanske inte ska erkännas, att jag saknar kontoret och funderar på det oerhört märkliga att inte cykla dit på två veckor. Hur ska jag klara det?
