Den pågående debatten om bilden av Förintelsen i Dagens Nyheter med anledning av Elisabeth Åsbrinks bok om Svenska Israelsmissionen har som huvudspår frågan om forskningslitteraturen ska ha försteg framför den fiktionaliserade skönlitteraturen, eller till och med ensamrätt, i berättandet om Förintelsen. Sanningen skulle annars komma i kläm.
Detta är för mig en besynnerlig frågeställning, en konstruerad motsättning. Akademisk forskning och dess derivat är förvisso bra, men täcker endast en del av gemene mans kunskapsbehov om historiska skeenden. Forskningsprodukter läses ju inte i original utanför en krets av yrkesmän, och det populärvetenskapliga materialet är magert. Och om man vill man ta in kunskapen på djupet, så hamnar hur som helst fria berättelser i skönlitteratur och film, med sin unika förmåga att skapa inlevelse, överst på prispallen. Att påstå att fiktion baserad på egen amatörforskning skulle vara en fara, är också att ta i, även om det blir fel i en eller annan del i behandlingen av komplexa skeenden. Litet distanslöst också. Historieforskningens etablerade sanningar skiftar ju över tiden. De ändras inte bara med mer källmaterial, utan också efter strömningar i tiden. Så att ta också historikernas berättelser med en nypa salt är att rekommendera, på samma sätt som en kritisk inställning visavi fiktionaliserad historia.
Det finns andra påbörjade spår i denna diskussion, som har hamnat i skymundan. Ett är om forskarna vill, orkar och förmår nå ut i den offentliga debatten. Som svar på fråga av Elisabeth Åsbrink beskrev Ann Heberlain hur forskarna tyngs ned i vardagen, liksom de flesta andra i dagens nybyråkratiska offentliga arbetsmiljö. De överhopas med tonvis av rapportkrav för att mätas mot kriterier som knappast korrelerar med målen för verksamheten. Sålunda sägs de ha svårt att hinna med ens kärnan i arbetet, än mindre den så kallade tredje uppgiften.
Sedan snart elva år erbjuds dock en ny och tämligen oexploaterad kanal att nå ut, nämligen Wikipedia. Den erbjuder en liten lättare väg att beträda, men det är långt ifrån en lättsinnig väg. Nätuppslagsverket kanske inte löser frågan om sporrar att skriva utanför peer review-världen, men erbjuder ändå en enkel form att få ut eget material genom en av världens tio mest lästa webbplatser. Att uppdatera Wikipedia med egen och andras aktuella forskning kan meningsfullt göras också med en liten arbetsinsats och litet i taget. Uppslagsverket ingår också i samma kultur som forskningen – med ett adjektivfattigt och faktatungt språk – så en forskare kan skriva wikipediaartiklar med lätt hand. Skrivande under pseudonym löser problemet att bli hackad på av överkritiska kollegor. Ambitionsnivån kan anpassas efter dagsformen. Poängen är ju ändå att en wikipediaartikel aldrig blir färdig och att andra hjälper till att fylla på.
Historikern Ingrid Lomfors ser risker i Steve Sem-Sandbergs bok om Łódź med dess skönlitterära behandling av primärmaterial. Å andra sidan, vilken räckvidd skulle en avhandling om Łódź ha? Historieforskarna sitter i en situation att de måste själva ta ett stort ansvar för att föra ut forskningen om den över huvud taget ska kunna komma ut. Forskarnärvaro på Wikipedia låter sig ske i mellanrummen mellan enkätsvarande och måluppfyllelserapportering.
I dagsläget väljer jag utan tvekan att läsa Sem-Sandbergs bok. Med forskarbidrag i Wikipedia skulle jag kunna välja, och skulle då välja bådadera. Forskarnas ursäkt att låta bli att medverka på detta sätt på grund av tidsbrist är svag; Wikipedias artikelförfattare över lag gör sina insatser efter normal arbetstid. Ändå görs över hundra tusen redigeringar varje månad.