När vi till dagligdags pratar om att göra material tillgängligt brukar vi i kulturarvssektorn prata om gammalt material. Ni vet sådant som är mer än 70 år gammalt. 70 år efter upphovsmannens död. Eller ännu äldre.
Men ett exempel på att göra material tillgängligt som är mycket närmare i tiden hittar jag i Japan. Efter förra årets tsunami så blev hundratusentals människor hemlösa. Vattnet spolade bort allt som fanns av glädje, vardag, sorg och minnen. Det här projektet startade som ett initiativ av de arbetare som såg människor komma till sina gamla bostäder, desperat letandes efter de käraste ägodelarna. Fotona. Inget är så kärt som foton!
Alla foton Lost & Found Project
Efter tsunamin låg allting huller om buller i en geggig röra. Byggnadsmaterial och fordon, kläder och möbler, köksverktyg och släktklenoder. Projektet samlar in foton, tvättar dem varsamt, putsar bort leran och torkar dem. De skannas därefter in och görs tillgängliga på en hemsidan.
Elever på skolorna får i uppgift att hjälpa till med identifiering av bilderna. Ibland kanske det räcker med att beskriva orten, eller platsens särart för att det skall bli ett foto som ger värde åt betraktaren. Det viktiga är att bilderna taggas med sökord och metadata som gör det lätt att koppla ihop bilderna. Vad är det för staty i bakgrunden? Vad står det för namn på tårtan?
Jag läser att 680 fotoalbum har hittat tillbaka till sina människor. Och att ungefär 12.000 foton har identifierats och kunnat laddas ned av den som hittat sitt foto.
Tankarna går såklart vidare. Har jag tillräcklig backup på mina digitala foton hemma? Tänk om det brinner i ett arkiv? Kommer ni ihåg när stadsarkivet i Köln rasade helt utan förvarning med enorma förluster som följd? Det får bli en bloggpost om det framöver.