Detta är ett gästinlägg av Larissa Borck, antikvarie med fokus på digital utveckling på Sörmlands museum.
Har ditt museum, arkiv eller bibliotek någon gång klurat över upphovsrättsfrågor? Då är det just nu dags att följa ett lagförslag som har skickats ut på remiss. Den 1 september 2025 ska nya ändringar i lagen om upphovsrätten träda i kraft, om regeringen följer betänkandet som har lämnats över tidigare i år.
Syftet med utredningen har varit att skapa en upphovsrättslagstiftning med tydligare och modernare inskränkningar i upphovsrätten. Fram till 27 maj är ändringsförslagen ute på remiss och för dig som vill bidra med ett eget remissvar sammanfattar vi hur förslagen kan påverka kulturorganisationer.
1. Panoramafrihet
På och vid många offentliga platser och byggnader kan vi hitta konstverk, till exempel i parker, på gågator eller torg. Offentlig konst, som ofta införskaffas med kommunala, statliga eller andra offentliga medel, finns till för allmänheten och ska berika våra offentliga livsmiljöer. Som sådant räknas verk som ”stadigvarande [är] placerade på eller vid offentliga platser”. För många känns det naturligt att avbilda och dela bilder på offentlig konst, till exempel i sociala medier. Hittills har detta dock egentligen varit olagligt, om man inte betalar licensavgifter för bildanvändning.
Att modernisera den så kallade panoramafriheten (§ 24.1) i svensk lag är en av de mest relevanta delarna i ändringsförslagen. Det skulle innebära att vi som samhälle inte bara har tillgång till konst i det fysiska utrymmet, utan får även använda avbildningar av offentlig konst för att sprida kunskap och inspiration, såväl i analog och digital form.
I lagförslaget finns dock i dagsläget en begränsning av panoramafriheten som har potential att skapa stor rättsosäkerhet för många kulturorganisationer. Förslaget i den nytillkomna 22 a § kräver nämligen att ”en framställning där det återgivna verket utgör ett centralt motiv inte [får] användas i förvärvssyfte”.
I författningskommentaren, dvs. betänkandets kommentar till lagförslaget, finns en anmärkning om att privatpersoner ska ha möjlighet att sprida avbildningar på offentlig konst i sociala medier, vilket också är i linje med utredningens kommittédirektiv. Vad gäller kulturorganisationers användning råder dock stor otydlighet. Många museer, arkiv och bibliotek har offentlig konst vid eller på sina byggnader, till exempel i form av skulpturer eller muralmålningar. För att marknadsföra sin verksamhet går det ofta inte att undvika att avbilda även dessa konstverk. Enligt förslaget kommer det inte att vara tillåtet att använda verk i förvärvssyfte, vilket i författningskommentaren i typfallet beskrivs som ”i reklam för en vara eller verksamhet”. Samtidigt argumenterar utredningen att begränsningen inte ska gälla för ”återgivningar i forsknings- eller utbildningsverksamhet, oavsett finansieringsformen, så länge syftet med användningen av verket inte är att skapa ekonomisk vinning”. Betyder det att ideella kulturorganisationer inte får använda bilder som innehåller offentlig konst för att till exempel marknadsföra evenemang, kurser eller föreläsningar? Kommer detta bara gälla för intäktsgenererande format? Eller gälla det för alla institutioner som inte har gratis entré? Tyvärr misslyckas lagförslagets formulering med att skapa tydlighet för ideella kulturorganisationer.
Det finns ett tydligt exempel som drar obalansen i lagförslaget till sin spets: En privatperson kommer framöver ha möjlighet att fota muralmålningar på ett stadshus och dela dessa foton på Instagram. Kommer en kulturförening få samma möjlighet när den samordnar en föreläsning i samma stadshus och vill marknadsföra biljettförsäljningen med en liknande bild? Sannolikt inte utan att betala för en licens.
En annan utmaning som finns i formuleringen att spridning av bilder på offentlig konst inte får ske ”i förvärvssyfte” rör publicering med öppna licenser. En kommun som till exempel vill att fler ska få använda sina bilder på offentliga konstverk kommer att ha svårt att dela bilder med öppna Creative Commons-licenser, i och med att dessa bilder också skulle få användas i förvärvssyfte. Det betyder att kommunen skulle få publicera bilderna på sin hemsida, men det skulle inte vara möjligt att illustrera en Wikipediaartikel om konst i kommunen med samma bild. Om en kommun skulle, felaktigt nog, publicera bilderna med en öppen licens skulle andra inte ens få länka till denna sida, som lagförslagets kommentar antyder (s. 417/418).
Ett till problem är värt att lyftas. Lagförslaget idag skapar en osund obalans mellan ideella verksamheter och internationella bolag som driver våra mest kända sociala medie-plattformar. Det är såklart jättebra att privatpersoner kommer att få dela sina foton på offentlig konst på Facebook, Instagram och Tiktok. Dessa plattformar drar sin relevans – och ekonomisk vinst – ur användargenererat innehåll. Därmed kommer lagförslaget, som den ser ut idag, innehålla en tydlig motsägelse. Å ena sidan kommer bilder på offentlig konst inte användas ”i förvärvssyfte”. Å andra sidan kommer den att gynna Metas, Googles och TikToks affärsmodeller. Detta skapar en stor maktobalans mellan ideella verksamheter och techjättarnas aktiviteter online.
2. Samlingsförvaltning
I ändringarna finns det ett förslag som kommer lösa ett mer teoretiskt problem för många institutioner med egna samlingar. I och med att upphovspersoner har ensamrätt att bestämma över hur deras verk används har det hittills egentligen varit omöjligt att fotografera verk för den egna samlingsförvaltningen, till exempel i ett digitalt samlingsförvaltningssystem, om upphovspersonen inte har givit sitt tillstånd för det. Detta var hittills bara tillåten för bevarandeändamål. I 16 § föreslås det nu ett till stycke som tillåter digitalisering för ”förvaltning och organisering av verk samt för annat internt bruk som påkallas av underhåll av verk”. Det är ett bra steg för att modernisera upphovsrättslagen och uppdatera den till kulturorganisationernas verklighet.
3. Tillgängliggörande
Kulturarvsorganisationer har hittills haft begränsade möjligheter att tillgängliggöra upphovsrättsskyddade verk för forskning eller privata studier. Utredningen föreslår i den flyttade och bearbetade bestämmelsen 16 f § att följande villkor ska gälla för tillgängliggörande av offentliggjorda verk från kulturarvsorganisationernas samlingar:
”Bibliotek och museer som är tillgängliga för allmänheten och som drivs utan vinstintresse samt de statliga och kommunala arkivmyndigheterna får tillgängliggöra offentliggjorda verk, utom datorprogram, som ingår i deras samlingar och som inte omfattas av köp- eller licensvillkor.
Tillgängliggörandet får endast ske
1. i institutionernas egna lokaler,
2. genom ett tekniskt hjälpmedel avsett för enstaka besökare, och
3. i forskningssyfte eller för privata studier.”
Villkoren har blivit tydligare jämfört med dagens bestämmelser i 21.2 § och det viktigt att museerna har lagts till. Det är dock anmärkningsvärt att utredningen har bestämt sig att begränsa tillgängliggörande av kulturarvssamlingar i forskningssyfte till det fysiska rummet, samt att man har uteslutit regionala arkivmyndigheter. Om man kommer ihåg att syftet med översynen av den existerande lage har varit att ”åstadkomma ett tydligare och modernare regelverk för sådan användning av upphovsrättsligt skyddade verk som kan ske utan tillstånd” är det förvånansvärt att museer, arkiv och bibliotek, som drivs utan vinstintresse, även i fortsättningen inte får dela digitala kopior på upphovsrättsskyddade verk från sina samlingar med forskare. Detta påverkar framför allt samlingar som inte finns i Stockholm, Göteborg eller Malmö – och därmed just de samlingar som även historiskt sett har marginaliserats i forskningen. Upphovsrättslagen borde även i detta avseende anpassas till den moderna verkligheten som ger kulturorganisationer idag bättre digitala möjligheter att tillgängliggöra samlingar för forskning.
Remissprocessen är en chans för kulturorganisationer att få sina röster hörda
Det är över hundra organisationer som står på listan över remissinstanser, bland dem många kulturmyndigheter och branschorganisationer. Lagändringarna har ett stort potential att anpassa upphovsrättslagen till både den moderna verkligheten och att förbättra tillgången till vår tillgång till konst och kultur – om de tar höjd för hur verksamheten i ideella kulturorganisationer i hela landet.